Opaldrakarna
Skapades:
27 juni 2020 Öppnades: 19 september 2020 Ägare: Linnea Darkvalley Ledningen: Hilda Sunsky |
Bli medlem?
I Opal Dragons Legacy spelar det ingen roll vem du är, men vi kommer bara att ta släppa in dem som vi tycker passar bäst i klubben.
Kan det vara du som blir vår nyaste medlem? Det är värt ett försök! Skicka iväg en ansökan så kontaktar vi dig om du har blivit intagen.
Kan det vara du som blir vår nyaste medlem? Det är värt ett försök! Skicka iväg en ansökan så kontaktar vi dig om du har blivit intagen.
Opaldrakarnas Arv
|
Det höga, kraftfulla vrålet gjorde att jag vaknade. Det var Arrgus som stod på Opalklippan. Han väckte oss varje dag, när solen precis hade gått upp. Jag förstod inte hur Arrgus kunde vakna i tid varje dag. Vissa sa att det var en gåva, andra sa att han vande sig efter ett tag. Arrgus själv sa ingenting. Min mamma virade sin långa svans om mig och jag somnade om, en kort stund, innan nästa dag skulle börja...
Jag var bara några månader den dagen, fortfarande bara en liten unge. Ovetande om vad som komma skall...
Några år senare var jag en vacker och graciös, lila hondrake med stark personlighet. Men jag var såklart snäll också. Och smart. Men jag hade inte så många vänner. Tillräckligt, men inte mer än så. Men tillräckligt är tillräckligt, och jag var nöjd ändå.
Jag hade ett eget näste, där jag bodde ensam. På dagarna var jag ofta hos mig bästa vän, Elina.
Jag trivdes inte ensam. Jag trivdes inte i grupp. Jag trivdes bara när jag var med Elina.
Jag var på väg hem från Elina. Vinden rullade under mina vingar. Jag vågade mig på att blunda och kände mig som ett med himlen...
Sedan gick allt väldigt snabbt. Jag var redan hemma. Nästet av kvistar, mossa och löv kändes plötsligt väldigt ensamt, där det låg uppe på klippan. En kall vind drog genom landskapet, och gjorde det ännu kallare än vad det redan var. Jag kisade lite för att kunna se längre bort, vid horisonten. Ett mörkt moln närmade sig. Det var större än något annat moln jag hade sett förrut.
"Åskoväder", tänkte jag, "Ett riktigt kraftigt åskoväder."
Jag kurade ihop mig till en boll och bestämde mig för att försöka sova tills stormen var över.
"Optimist", bannade jag mig själv när jag vaknade av en ljudlig åskknall. Jag lade mitt huvud på nästets kant och tittade länge på blixtarna som lyste upp både berg, andra drakar och den mörka himlen. Jag vände mig om och lade mig på rygg. Ännu en blixt lyste upp landskapet. Det sicksackande mönstret sökte sig nedåt.
Mot mig.
När jag vaknade stod solen redan högt på himmelen. Arrgus skulle ha väckt mig och de andra drakarna för länge sedan! Jag ställde mig upp, sträckte på mig, och tittade mig omkring. Några meter bort brann ett träd. Eller, det hade brunnit. Nu var trädet bara svart och kalt, utan ett enda löv kvar. Blixten hade i alla fall inte träffat mig. Men chocken satt fortfarande kvar, i hela mig. Jag darrade i hela kroppen när jag klev ut ur nästet. I nästa sekund landade Elina bredvid mig.
"Kom!" skrek hon stressat. "Fort!"
Jag gav henne en frågande blick och lyfte förvirrat från marken. Elinas ögon var blanka, som om hon hade gråtit. Jag hann inte fråga henne, för hon hade redan flugit iväg. Jag kunde inte annat än följa efter henne.
Det kändes som om vi hade flugit i en evighet. Vi hade kommit långt bort från vår lilla flock och var på väg till en mycket större flock, om jag tolkade Elina rätt. Det var svårt att höra vad hon sa genom den kraftiga vinden och våra vingar som piskade upp och ned i stadig takt. Det började kännas i musklerna att vi hade uppe i luften länge. Man såg det på solen också. Den var på väg ner. Jag kastade en blick bakåt, för att se hur långt vi hade kommit. Jag kände inte igen mig alls, och visste inte åt vilket håll vi hade kommit ifrån. Känslan av att inte veta, att jag måste lite fullt ut på Elina, var skrämmande, för jag hade aldrig känt den känslan förut. Jag har alltid haft koll på det som fanns i min närhet. Det hade jag inte nu. Faror kunde lura bakom varje klippa...
När månen stod som högst på himlen gav Elina ifrån sig ett högt skri. Det skar i hjärtat, av en anledning som inte fanns, men en tår föll från min kind. "Vart är det vi är på väg?" tänkte jag. "Varför är Elina olycklig? Vad är det som ska hända?"
Jag tittade upp mot den svarta himlen och tänkte på min pappa. Vart var han? Jag hade aldrig träffat honom, men det var ändå ett hålrum någonstans i mig, som bara längtade efter att bli fullt. Jag undrade om det någonsin skulle bli det, eller om jag skulle få leva som om jag vore halv.
Det var en hemsk tanke, så jag lämnade det ämnet och mina tankar vandrade från ämne till ämne, utan någon som helst aning om var de skulle stanna.
Men till sist så stannade de. Jag tänkte på min mamma. Om legenderna och myterna som hon hade berättat för mig. Berättelsen om Opaldrakarnas Arv. Jag rätade upp mig i luften och kände en stolthet, som jag inte hade känt förut. Som om jag var en del av något mycket större än mig själv. Opaldrakarna... Arrgus var en sådan! Det fanns bara några fåtal Opaldrakar i världen. Tänk om jag och Elina var några av dem? Jag skakade på huvudet, som för att skaka bort dagdrömmen ut ur huvudet.
Men tänk om det inte var en dagdröm?
Jag tittade på Elina. Visste hon mer än jag?
"Amie! Titta, Amie!"
Elinas glädjetjut hade väckt mig ur min halvdvala, som min kropp hade satt mig i för att orka med den långa flygturen. När jag hörde henne säga mitt namn var det som om hela jag fylldes av en värme, som höll mig lugn. Jag såg på henne och hon såg på mig. Både hon och jag kände nog samma sak.
Vi har i alla fall varandra.
Elina landade på en liten stenstig och jag följde hennes exempel. Den ringlade sig runt ett stort berg och ledde oss upp till toppen. Där, på toppen, låg en drakkropp. En drakkropp utan ett hjärta som slog.
Vi kommer att ha bokstund med klubben där vi går igenom resten av berättelsen!